Herr Sleeman kommer #

Hjalmar Bergman

Herr Sleeman kommer

Marionettspel i en akt, beräknad speltid 40-45 min. \

Personer:
Tant Bina
Tant Mina
två gamla fröknar.
Anne-Marie, en vacker ung flicka.
Jägaren, en stilig ung man.
Herr Sleeman, en ful gammal man.

Handlingen försiggår en sensommarafton och en tidig morgon (med gråblek dager) någonstans på våra egna nordliga breddgrader.
Seenbild: Ett rum i en vindsvåning. Kammaren är de två gamla fröknarnas helgdagsrum, och följaktligen uppfyllt av allehanda prydnadsföremål, bric-a-brac, atenienner, piedestaler o.s.v. allt i mer eller mindre avskyvärda form-och framförallt färgsammansättningar. I fonden ett tämligen stort fönster, varigenom man ser ut över tak och skorstenar, längst bort en blånande skog. Solnedgången ger rummet en vacker, vänligt belysning.

Handling:
Den unga, vackra Anne-Marie skall gifta sig med den fula, gamla och rika herr Sleeman. De två giriga gamla mostrarna, Tant Mina och tant Bina, fjäskar förnöjsamt omkring henne; genom giftermålet blir de fria från försörjningsbördan av sin avlidna systers dotter, och offrar henne följaktligen gärna. Men ännu denna kväll har hon en frist, innan herr Sleeman kommer. Hon flyr ut i skogen med den unge jägaren, och upplever där tillsammans med honom för sista gången livet i frihet. Nästa morgon kommer herr Sleeman punktligt klockan åtfra för att hemföra henne som brud. Med sin spruckna gammelmansstämma upprepar han alla de vackra kärleksord som lät så friska och vackra i den unge jägarens mun och Anne-Marie svarar honom enligt inlärt maner: en marionett, också hon, som spelar och slutför sin roll i det obevekliga ödesdramat.

Omdöme; Ett litet dramatiskt mästerverk, ett av de stycken av Bergman som ständigt spelas. I en kommentar till pjäsen har Bergman själv uttryckt pjäsens symbolik: Herr Sleeman är ingenting mindre än en bild av den högsta tragiken, en bild av allt levandes väg mot mekanik och stelnad grimas. En gammal herre som vi ständigt möter »där han stelbent stapplar omkring på alla vägar» och som vi igenkänner därför att han upprepar alla de ord som en gång var oss kära, »vår ungdoms smekord, vår ungdoms färgklara tankar», men nu berövade sin glans och mening.