Värmlänningarna #

Fredrik August Dahlgren

Värmlänningarna


Ett folkskådespel i två avdelningar, beräknad speltid 2 1/2 timme.

Personer:
Brukspatronen.
Wilhelm, hans son.
Lotta, hans dotter.
Prosten.
Sven Ersson i Hult, nämndeman.
Lisa, hans hustru.
Erik, hans son.
Ola i Gyllby,förmögen bonde.
Britta, hans dotter.
Jan Hansson vid sjön,torpare
Anna Deras dotter
Anders deras dräng
Stina, Sven Erssons piga
Per, Sven Erssons dräng
Bengt på Åsen
Henrik i Backen
Nils Jonsson, kallad Löpare-Nisse en äldre bonde
Bondfolk.

Scenbild: Indeln. I: Gårdsplanen framför Sven Erssons byggning Indeln. II: öppen plats. I fonden en sjö. På ena sidan en torparstuga. Indeln. III: Sven Erssons gårdsplan. Indeln. IV: Framför kyrkan. Indeln. V: Samma som i indeln. II.
Tid: 1800-talet. På landet.
Rekvisita: Valvbåge, sammanflätad av lövkvistar, uppdukade bord, majstång, båt, dryckesbord.

Handling:
Torparen Jan Hansson vittnade emot nämndeman Sven Ersson då denna stod till tings för att olagligt ha fällt timmer. Efter den dagen råder fiendskap dem emellan. På Erssons gård förbereder man midsommarfirandet och samtidigt sonen Eriks förlovning med en annan storbondes dotter. Erik blir ifrån sig då han får höra om giftermålsplanerna. Han försöker för föräldrarna förklara sin kärlek till Jan Hanssons dotter Anna. Men Sven Ersson är obeveklig. Erik skickas från orten. Anna är i kyrkan den söndag då det lyser för Gyllbys Britta och Erik. Hon förlorar förståndet. Erik återvänder. Då han får höra om Anna rusar han för att söka upp henne. Vid åsynen av Erik blir Annas sinne åter friskt. Allt slutar i fest och glädje.

Omdöme: Värmlänningarna har en bredd och must som få folkskådespel. Det är en krävande pjäs. De flesta rollerna är karaktärsroller och som sådana tecknade med kraftiga färgstarka drag. Pjäsens mustiga humor liksom den mörka tonen över Annas och Eriks kärlekssaga är ypperligt skildrad. Men dialogen är svår och fordrande. Pjäsen har fina spelscener och rollerna är tacksamma att ge liv åt på scenen.

UPPFÖRANDERÄTT: FRI