Vid Johannebrasan #

Larin-Kyösti, övers. P. Å. Lauren;

Vid johannebrasan

Folkkomedi med sång i en akt, speltid ca 1 timme.

Personer:
Hakala, hemmansägare.
Henna, hans dotter.
Manne, ung bondson.
Samppa, fiolspelare.
Miihula, gammal gårdfarihandlare.
Lasse, rik bondson.
Stafva, Kyrkväktarns dotter.
Pojkar, I och II.
Flickor, I och II.
Det är bara Hakala och Lasse - rollerna som inte har egna sånger i pjäsen.
Alla övriga har solopartier. Dessutom sjunger både flickornas kör och pojkarnas kör. För övrigt är alla rollerna lika betydelsefulla. Samppa bör spela fiol.
Scenbild: Platsen kring bygungan vid foten av ett berg. Det är midsommarnatt, trad, buskar, stubbar och stenar samt en brasa i bakgrunden.

Handling:
Byns ungdomar sjunger, gungar, leker och plockar blomster för att drömma om »friarn» som skall komma. Henna och Manne hör ihop, men den rike Lasse har kommit till byn för att fria till Henna. För att hjälpa Manne besluter vännerna att driva Lasse i armarna på Stafva i ställt. Manne klär ut sig till flicka i Stafvas kläder och vampar Lasse och säger sig heta Gustavo. Lasse friar och Manne säger »Ja» och när det är dags att fara till prästen, följer Stafva med Lasse och Hanna och Manne får varann. Gårdfarihandlarn, en vandrande ryss, bjuder ut sina varor till fästmansgåvor och talar ett festligt språk, mellanting av rysko, finska och svenska.

Omdöme: Själva handlingen är nog så enkel, men de gamla folkvisorna, som är tio till antalet, borde kunna skapa en stämning och ge oss en tidsbild från mormors ungdom, för så firades midsommarvakan då på landet. Uppträder alla i folkdräkt och spelar pjäsen som friluftspjäs, leker »sista paret ur», som då var på modet, dansar ringlekar och folkdans, kan man förlänga pjäsen till helaftonspjäs.